Det är fredag, två dagar kvar av veckan och jag har redan en hyfsad prototyp på den dyra blöjan och den fina Herrgårdsosten. Det betyder att jag har alla fyra förpackningarna på ungefär samma nivå. Äntligen.
Helgen kommer förmodligen spenderas inne hos Roland för att skapa snyggare b-skisser. Finishen på förpackningarna ovan är som ni ser crap. Så även färg och layout. Men tänk på att det är skisser, vilket betyder att inget är klart. Alls.

Den ville inte vara med i förra inlägget. Testade flertalet gånger med negativt resultat. Så ni vet.

Uppgiften är ju att förpacka fint, fult, dyrt och billigt. Om lite mindre än tre veckor ska vi vara klara och jag har inte kommit så lång som jag hade tänkt. Men det går framåt som tur är. I allafall med blöjorna och den fula osten. Dessa har nu lämnat c-skissfasen och givit sig in på b-skissfasen. Gällande den fina osten, som borde vara lättast att göra då man får göra den enligt en själv fin, går det desto sämre. Med denna förpackning står jag nu på ruta ett. Igen. Nedan ser ni, i turordning; billig blöja, dyr blöja och ful ost. Den fina osten finns inte alls ännu, så den får jag visa någon annan gång.

Om du skriker i 8 år 7 månader och 6 dagar har du producerat tillräckligt mycket ljudenergi för att värma upp en kopp kaffe.

But I like it. Det går bra nu, det är roligt nu och jag har mycket energi trots att jag borde känna mig stressad och nervös. Sommaren närmar sig med stormsteg, så även examensdagen. Jag har fyra förpackningar att formge. Fint, fult, dyrt och billigt. Det börjar dock äntligen bli något att ta på och jag är färdig med mina förpackningsidéer. I allafall nästan.
Parallellt med detta har jag två hemsidor att formge, jag är taggad på båda och känner sug efter webkodning så man kan säga att min helg är räddad. Nördigt ja. Vidare hade jag ett spännande möte idag som kan ge mig jobb ett tag i sommar, kanske hela livet om jag vill eller kanske bara just en månad i sommar. Jag säger inte mer om det just nu men det är, eller kan bli, rätt stort. Den som väntar får se.
För att få med allt i ett inlägg så kan jag nämna för de som är intresserade att träningen flyter på igen, jag har satt upp nya mål och Frida och jag ska ha en fika snart för att anmäla oss till olika lopp i sommar.

Så, det var nog allt.

Eller livet. Kanske är det samma sak. Man måste övervinna den, eller att lära sig leva med den. Hur som helst så är den är farlig den där rädslan, eller livet. Man får svårt att andas. Man går från glad och stabil till ihopsjunken och skakig. Ibland går det att fly, adrenalinet pumpar och man tar sig där ifrån. Ibland får man en blackout och är borta för ett tag. Vissa gånger måste man kontrollera andningen, kontrollera sin kropp och ta sig igenom det farliga. Jag hade tänkt lyckas med det idag. Idag tänkte jag inte fly, men jag orkade inte, det var för svårt. Den här gången gick allt för snabbt, för pang på och jag fick en black out. Jag kände mig liten och rädd. Jag kom inte på ett ord att säga, inte ens en idé om hur ett ord skulle kunna formas på mina läppar. Det enda jag kunde tänka på var sextio sekunder. Sextio långa sekunder av total nakenhet. För det är naket det känns. Att stå där, totalt blottad, uttittad och vettskrämd.
Jag hade förberett mig bra. Dagen innan städade jag lägenheten och bockade av en del på veckans to-do-list för att känna att jag hade kontroll. Jag hade lagt mig i tid, vaknat i tid, duschat och klätt mig bekvämt. Jag kände mig stark, modig och säker. Så plötsligt slår tanken mig direkt när jag sätter mig ner i klassrummet.

Jag kommer måsta prata på engelska. Jag kommer måsta prata på engelska. Jag kommer måsta prata på engelska. Jag kommer måsta prata på engelska. Jag kommer måsta prata på engelska. Jag kommer måsta prata på engelska. Jag kommer måsta prata på engelska. Jag kommer måsta prata på engelska. Jag kommer måsta prata på engelska.

Panik. Läraren ber mig säga vad jag heter och vad mitt namn betyder.

Jag kommer måsta prata på engelska. Jag kommer måsta prata på engelska. Jag kommer måsta prata på engelska. Jag kommer måsta prata på engelska.

Hjärtat slår. Hårt. Snabbt.

Jag kommer måsta prata på engelska.

Klockan slår 09.12. Plötsigt hör jag läraren säga: Så, nu har ni tio minuter på er att komma på en sextio sekunder lång presentation om hur ni skulle sälja in er som grafiska formgivare.

Jag kommer måsta prata på engelska. Jag kommer måsta prata på engelska. Jag kommer måsta prata på engelska. Jag kommer måsta prata på engelska. Jag kommer måsta prata på engelska.

Blackout.

Jag kommer måsta prata på engelska.

Snart har alla i rummet presenterat, utom jag. Hjärtat slår hårdare. Hårdare.

Jag kommer måsta prata på engelska.

Läraren kollar på mig, säger att det är min tur. Jag kommer måsta prata på engelska. I can't do this.
You don't have to.
Jag pratade på engelska, från stolen.

Vänta vad sa hon? Jag slapp. Är det över?
Det är över.

Jag presenterade inte på engelska, heller inte på svenska. Lektionen i Presentation Skills är över och jag är rätt förbannad på mig själv. Besviken, arg och lättad. Jag borde ha övat såklart. Men jag kunde inte idag. Jag kände mig inte tillräckligt säker. Just idag var rädslan starkare och knäckte mig.
Det kanske går nästa gång.